Protesen stoppar inte Emilia

”Fight until the end” står det på ett av Emilias vänstra revben. Citatet hade en tjejkompis skrivit på en tavla som Emilia Dexhav fick på sjukhuset efter bilolyckan. 

– Redan då bestämde jag mig för att leva upp till det, och nu har jag även tatuerat in det, säger Emilia medan hon plockar upp sin chihuahua Winston i knäet.

Olyckan som förändrade allt hände på vägen hem efter en utekväll med kompisarna en oktoberkväll 2018. Bilen fick troligen vattenplaning och körde av vägen. Olyckan var omfattande och Emilia, som satt i baksätet, blev fastklämd och fick båda benen krossade. 

När Emilia vaknade upp efter olyckan förstod hon först inte hur allvarligt det var. 

– Bland det första jag sa till mamma var att jag nog inte kunde tävla dagen efter.

Fem dagar senare amputerades hennes högra underben. Vänsterbenet var svårt sargat, men det fick hon behålla.

– Ibland önskar jag att de hade tagit bort det också på grund av all smärta jag har fått utstå. Många tror att jag har mest ont i det amputerade benet, men det är det vänstra som är värst. Men jag är så klart tacksam att jag har det kvar, säger Emilia.

Hon minns känslan när hon insåg att livet aldrig skulle bli sig likt igen.

– Sorg, mycket sorg. Bland det jobbigaste var att jag behövde sälja mina älskade hopphästar, vilket fortfarande är jobbigt. Jag visste inte ens om jag skulle kunna rida igen.

Satsade på hästarna

Sommaren 2018 hade Emilia flyttat till ett heltidsjobb med hästar på en ridanläggning i Fjärås, som hennes pappa investerat i. Emilias uppgift var att sköta stallarna och uthyrning av boxarna, samtidigt som hon satsade på sitt företagande med träning och tävling av hennes och mamma Mias hästar, samt jobb med försäljningshästar och coachande av elever.

Emilia storsatsade på hoppningen. Hon tävlade upp till medelsvår på ponny och 1,40 på häst, runt hörnet väntade debut i 1,50. Det var ingen självklarhet att fortsätta med hästarna efter olyckan, men Emilia landade ganska snabbt i att hon inte ville ge upp sin dröm om ett liv på hästryggen.

Paradressyr var nytt

– När jag låg på sjukhuset började mamma, pappa och jag googla runt på paradressyr – jag visste ju ingenting om det. Jag visste inte ens om man sover med protes eller inte. Allt var nytt.

Efter olyckan flyttade hela familjen till gården i Fjärås för att kunna hjälpa till, men till slut ville Emilia tillbaka till barndomsgården i  Kullavik. 

– Tanken var att jag skulle satsa på mitt eget hästföretag i Fjärås, men inget blev som jag hade tänkt mig och jag saknade gården i Kullavik och flyttade dit.

Efter olyckan var Emilia tvungen att lära sig leva med sitt ”nya jag”. Hon bestämde sig tidigt för att bli vän med sin protes, och den inställningen har varit A och O. Emilia beskriver sig själv som en positiv och glad tjej, och trots att hon har mått dåligt i perioder och utstått mycket smärta har olyckan även medfört något positivt.

– Jag har vuxit som person; jag har blivit starkare samtidigt som jag känner en annan slags tacksamhet över livet. Jag brukar säga att jag fick ett tankesätt som en 40–50-åring redan när jag var 19.

Letade ny häst

Året efter olyckan började letandet efter en häst till Emilia. Helst skulle den vara svart, men efter att ha suttit upp på den bruna valacken InDesign DX, alias Indy, var hon såld.

– När jag hoppade upp på Indy var det som om ingenting hade hänt. Han har mycket eget driv och temperament, vilket behövs eftersom jag nästan inte alls använder benen. 

Emilia beskriver Indy, som hon nu har haft i fem år, som inkännande, rolig och ”världens mammagris”. 

– När jag kommer ut till stallet skiner han som en sol.

I dag arbetstränar Emilia på Riksidrottsförbundet i Göteborg där hon sköter sociala medier. Jobbet har givit henne mersmak och hon börjar bli sugen på att plugga. Ortopedtekniker är ett yrke som hon har fått upp ögonen för, i och med hennes egen resa med amputation och sökandet efter fungerande proteser.

Avla fram ett dressyrämne

Emilias mamma Mia är uppfödare och avlar främst hopphästar till sporten för eliten och tanken från början var att föda upp Emilias framtida hoppstjärnor. Nu är siktet inställt på att plocka fram lovande dressyrämnen till parasporten, då det inte är så lätt att hitta parahästar i dag. I stallet står Bon Jovi, en 5-årig SWB-valack. 

– Han ska få göra några starter för att se om han kan passa som paradressyrhäst. 

Familjen föder även upp frieser- och PRE–hästar. 

– Mamma har alltid älskat frieser och PRE, och vi har en egenuppfödd frieserhingst på gården, Rolex DX, som vi hoppas ska kunna bli en framtida häst för mig.

Att gå från hoppning till paradressyr har varit en stor förändring, och att sätta upp mål och delmål har varit en räddning. Emilia berättar att gemenskapen är god när pararyttare träffar varandra.

– Att vi alla har en egen historia bakom oss gör det speciellt.

Dubbelseger direkt

Första tävlingen med Indy var i början av 2024 och gav en dubbelseger. Något Emilia bara kunnat drömma om när hon låg på sjukhuset efter olyckan. Målet framöver är att satsa mot mästerskap inom para-dressyren. Hon vill hitta sitt eget sätt att rida på och fortsätta utmana sig själv. 

– Jag kände att antingen så satsar jag stort eller inte alls, och då bestämde jag mig för att jag ville satsa stort.

Emilia har dock inte gett upp drömmen om hoppningen. Så snart vänsterbenet är tillräckligt bra är tanken att börja hoppa igen. I framtiden är målet att tävla på 1,10–1,20-nivå.

– Det mesta går oftast att lösa, bara man inte ger upp.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2025.