Eriks blogg: Om att vara självkritisk och komma igen

Då var tisdagen kommen och jag och hästarna har kommit hem från Elmia och Jönköping Horse show. 

Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så var det Zizzi och Nina som fick följa med den här gången och de hoppade i den lilla respektive stora ATG-klassen. Med Zizzi hade vi en tuff uppgift att försöka ta oss vidare ifrån kvalklassen där det var cirka 120 starter varav 24 av dessa skulle ta sig vidare till lördagens final. Ryttaren, det vill säga jag, gjorde en liten satsning till första hindret i omhoppningen vilket gjorde att Zizzi inte riktigt fick bästa möjligheterna att klara hindret så det blev fyra fel och ingen final.

Sånt som händer och vi har ju inte fått så mycket tid ihop sen vi började om med varandra för att par veckor sedan. Så det är bara att träna på hemma och hitta tillbaka ännu mer till varandra och samtidigt kanske hoppa ett par lite mindre klasser ihop innan vi är back on top igen så att säga. Min fina, älskade Zizzi som ger mig så mycket glädje varje dag. 

Och till Nina då, vi började vårt tävlande i onsdags med en uppvärmningsrunda i en 135-klass som hon hoppade fint och felfritt i. I torsdags fortsatte tävlandet med kvalet till ATG-heaten på lördagen och som hon hoppade i den 145-klassen. Vilken känsla jag fick och det kändes så enkelt, rytmiskt och trevligt – vilken fantastisk häst jag får förmånen att tävla med på denna nivån. 

Vi lyckades placera oss på en niondeplacering i klassen och kvalade alltså vidare till lördagens final som skulle bli debut i 150-hoppning för oss tillsammans. En dag jag bara drömt om att få vakna upp till, att få hoppa 150cm med Nina som hoppade en meters klasser för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Nina är ju som jag förklarat och berättat tidigare här i bloggen en otroligt känslig häst som samtidigt också är väldigt försiktig och denna blandningen är ju till största del anledningen till att jag jobbat mig uppåt så långsamt och metodiskt med henne.

Så när jag nu skulle debutera 150-hoppning så vill jag ju ännu mer ge henne de absolut bästa förutsättningarna till att göra uppgiften på ett så enkelt och förtroendeingivande sätt som möjligt. Så är det ju såklart alltid men ännu mer nu när vi hoppar så pass stora och svåra klasser.

Nina hoppade helt magiskt bra tills jag mellan hinder nummer sex och sju missbedömer en distans helt och vänder vid sidan och gör en volt, Nina blir väldigt spänd och lite stressad av situationen så hoppningen blir inte den bästa och felen kommer lite därefter resten av banan. 

Jag vet att situationer som dessa händer och kommer hända mig fler gånger under min karriär men där och då i lördags blev jag otroligt missnöjd över min missbedömning och att Nina blev spänd efteråt. Som sagt är det helt normalt att misstag sker men Nina är en så fantastiskt fin häst som har exakt alla egenskaper en häst behöver för att hoppa det allra största och att jag då ska vara i vägen för det och göra misstag som dessa ska hon inte behöva ta.

Det var vad jag tyckte där och då. Sur på mig själv och nere allmänt var jag. Men efter ett tag kommer man på, Nina har aldrig hoppat en så stor och svår klass innan, inte vi ihop, jag har inte ridit en 150cm klass sen juli förra året och misstag gör alla. Så då kommer man på att det nog inte var så farligt och att man lär sig ifrån det, åker hem och tränar och repeterar ännu mer så ska ni nog se att jag kan hålla min plan från början till slut samt att Nina kan hoppa en 150cm sådär lätt och trevligt som jag kan visualisera oss göra. 

Jag vet, jag är väldigt hård mot mig själv och jobbar på att bli bättre på det. Samtidigt har nog min ”självkritikshet” tagit mig dit jag är idag, att man inte blir nöjd så lätt och jobbar hårt för varje minsta detalj. Samtidigt som hårdheten jag har mot mig själv nog en eller annan gång satt lite käppar för mig faktiskt. Men man kan ju inte vara bra på allt, ellerhur? Men vi fortsätter att jobba på det!

Hur är ni, är ni också hårda mot er själva? Hur tacklar ni misstag som ni gör och hur går ni vidare ifrån dem? Hade varit spännande att höra era tankar och erfarenheter av liknande situationer!

Kram på er!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var vi framme vid ännu en tisdag. Dagen innan avresan till Jönköping Horse Show på Elmia börjar för mig och mina hästar. En vecka vi ser så mycket fram emot!

Zizzi och Nina ska hoppa ATG-klasserna, i 135 cm respektive 145 cm. Förhoppningsvis kvalar vi till lördagens finaler men det är otroligt bra och stora startfält så vi hoppas på det bästa. Ni håller väl tummarna för oss??!

Förra veckan tävlades det i dagarna två hos Flyinge med fyra hästar. Zizzi gjorde tävlingscomeback med mig i sadeln och hoppade felfritt i en 130-klass och fick med sig en placering. Vi behövde ett par språng i början på banan innan vi hitta vårt ”mode” och då gick det som smort! Jag är verkligen så glad att ha henne tillbaka i stallet!

Resterande tre hästar, Belgravia, Margit och Sheila hoppade varsina två 120- klasser. Margit hoppade otroligt fint två felfria rundor och det kändes riktigt lovande inför framtiden. Även Sheila gjorde detsamma, hon överhoppade sig lite första dagen men slappnade av mer och mer och känslan var riktigt mersmakande.

Bulan Belgravia hoppade även hon fantastiskt fint, men som jag tidigare nämnt i bloggen är det väl ganska märkligt att man börjar i för dålig galopp när man veeeeet att man inte ska göra och att det inte brukar bli optimalt när man gör just det. Är det bara jag som gör på det här viset? Skämt åsido var det lite vad som hände i första klassen och då fick vi ett nedslag, men sen hoppade hon lika fantastiskt som hon brukar. Konstigt va? Haha, inte lätt det här! Bulan är i alla fall bäst!

Tänkte avsluta veckans blogg med en liten sak som jag kom att tänka på häromdagen. Hur tänker folk angående hur mycket de tävlar sina unghästar?

Vi i Sverige har ju många fantastiskt fina tävlingar för våra unga hopphästar. Scandinavium, för några få tidigt på året, Falsterbo, Youngsters på Grevagården, Unghäst-VM, Breeders, Elmia samt ett par så kallade ”tourer” som pågår under året. Många unghästar som är framme för sin ålder hoppar ganska många av dessa, har man ju sett genom åren. Men nu när vi börjar närma oss slutet på året och bara Elmia återstår kan man väl tänka sig att de flesta vilar efter säsongen som gått. Ändå ser man väldigt många av dessa unghästar hoppa på ”vanliga” tävlingar, som nu när jag hoppade i helgen på Flyinge. Hur ska de kunna bli hållbara i sporten tills de är femton år, tänker jag då? Eller tänker jag konstigt?

Jag vet, många av er komma tänka, ”mind your own business Erik!”, men jag kom och tänka på det häromdagen och kunde inte släppa tanken på det, så tänkte kolla med er alla där ute, hur tänker ni?

Ses vi på Elmia? Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu är inomhussäsongen officiellt invigd för min del och det gjordes ihop med Nina vid världscups-inledningen i Oslo den gångna veckan. En ynnest att få tävla på en så fin tävling med min fina häst. Lastbilen rullade mot Oslo i tisdags eftermiddag och som hästskötare hade jag med mig mamma Carina och super-hästägaren Agneta. 

I onsdags var det dags för besiktning och även första klassen för veckan. Nina var pigg som en mört men blev samtidigt väldigt spänd på framhoppningen som låg i anslutning till mässan och mat-området. Och det höll i sig lite inne på banan samtidigt som jag blev lite passiv i min ridning. Jag tycker att början av banan ändå kändes bra men mot slutet fick vi två nedslag, där och då var jag lite besviken på mig själv och till torsdagen var jag tvungen att rida ordentligt för att kvala till fredagens Grand Prix klass. Och det lyckades jag verkligen göra, med ett bestämt mindset och en ridning helt enligt plan så hoppade Nina fantastiskt fint runt 140cm klassen och vi lyckades knipa en elfte placering i en väldigt snabb klass. 

Sent på fredagskvällen var det sedan dags för Grand Prix-klassen och det var en väldigt rolig, men svår och tuff bana med de flesta svårigheterna kort ur kurvan och efterföljande svåra distanser. Nina kändes fantastiskt fin och jag skötte mig även jag. Vi fick ett litet nedslag ut ur trekombinationen men vi hade ett bra grundtempo så vi lyckades ändå placera oss på en sjätte plats. Klassen gav endast fyra felfria ekipage. 

Så lite samma utfall som i världscupsklassen vi kunde se på söndagen. Jag tror det kan bero på många olika saker att det blev så pass få felfria, både i vår finalklass men också i världscupen. Dels är det tidigt på säsongen och många inklusive mig själv gjorde årets första inomhusstart nu i samband med Oslo-tävlingarna. En annan faktor kan vara att arenan i Oslo är ganska liten och smal vilket gör att hinderna kommer otroligt fort. En tredje faktor kan vara att det var väldigt kallt och många hästar inklusive Nina var verkligen på tårna. Men en speciell sak reagerade jag lite över nu när jag var i Oslo faktiskt. 

Jag har fått ynnesten att under många år av mitt liv fått spendera hela veckor under stora tävlingar som i Göteborg och Falsterbo med mera. Och på vanligtvis torsdagen eller alternativt fredagen som det var nu i Oslo så brukar en 140, 145 eller 150cm hoppning finnas på tävlingsschemat. Dessa klasser brukar inte vara de mest fartfyllda och för publiken superroliga klasserna att kolla på rent spänningsfaktor-mässigt om man kan kalla det så. Visst finns det alltid ett par stycken som rider mot klockan med sina ”andra-hästar” och även ett fåtal som faktiskt rider ganska fort även med sina bästa hästar som är där för att egentligen göra sina bästa resultat i en Grand Prix-klass eller världscupen eller liknande. Men de allra flesta kommer in på banan, skolar sina hästar lite för att sedan utgå när de hoppat ett par språng, mer eller mindre gör de flesta något liknande. Det som dock skilde sig nu i Oslo var att väldigt många av de på pappret bästa ekipagen red otroligt fort i de inledande klasserna på fredagen. Inte för att det nödvändigtvis behöver ha något att göra med resultatet i just söndagens världscupsklass men det var i alla fall något jag reagerade på lite faktiskt. 

Vad tror ni, kan detta kanske ha något att göra med att det blev så få felfria i söndagens världscupsklass? 

Till helgen är det dags för mig att göra tävlingsdebut med Belgravia, Margit och Shelia samt comeback med Zizzi i Flyinge. Det ser vi väldigt mycket fram emot och i nästa veckas blogg kan ni alltså förvänta er att läsa lite om det. Hur kul?

Vi hörs och syns allihopa! Kram på er! 🙂

//Erik Nordström

Då har återigen en vecka gått sedan sist vi hördes av. Ytterligare två hästar har tillkommit i mitt stall. Ja jag vet, det skulle bara vara en egentligen men det blev helt enkelt två.

En av dem är ingen mindre än ZZZ, jag hoppas ni minns, Zuper Znabba Zizzi såklart! Och för det är jag så glad, för vad är liksom livet utan en Zizzi?! Hon såldes ju en tid innan jag flyttade utomlands men som många av er vet är Zizzi inte den enklaste lilla fartdåren att tygla så familjen som köpte henne och hennes föredetta ägare kom överens om att jag fick ta över rodret igen. Vilket som ni förstår jag tycker är helt fantastiskt! Nä men jag tycker det är så stort av familjen som köpte henne att säga att det är en fantastiskt fin häst men att hon är lite för svår. Istället för att det blir för svårt, att något man inte vill ska hända händer och så vidare. Och att man istället pratar om det och kan nå en lösning som denna, jag tycker det är väldigt fint och bra gjort, mer sånt tycker jag, för allas bästa!

Utöver Zizzan är det två andra fina hästar som tillkommit i stallet. Den första av dem är fina stoet Sheila, som är sex år gammal efter Kannatol och med Hip hop som morfar. Sheila har varit i träning hos Rolf-Göran under en tid så jag fick med mig henne hem därifrån och det ska bli väldigt kul att se var vi kan ta oss ihop.

Och sist men inte minst är det fina ”Kjell”, eller LMS Limonchello som han så fint heter. Kjell har fått en fantastisk utbildning av Martina Wallentin, som ju dessutom utbildat och tävlat lite på min älskade Nina. Och de har tillsammans varit i unghästfinaler i Scandinavium, youngsters på Grevagården och nu senast förra helgen på Breeders bland annat. Så Kjell är nästintill världsvan för att vara endast sex år gammal. Så nu är det Kjell, jag och sen fem tjejer i stallet…, tur det är snälla tjejer så vi killar inte blir helt överkörda haha.

Nä men skämt åsido jag är så himla tacksam och glad över de fina hästar jag fått och får äran att rida nu när jag kommit hem och startat eget igen, verkligen så kul!

Och sist men inte minst tänkte jag gratta och hylla duktiga Viktor Edvinsson samt ägaren Agneta Tegnér till fina Bazookas fina resultat på sju års-Breeders förra veckan, som avslutades med en tredjeplats i finalen.
Ni som följer bloggen har kunnat uppmärksamma att Bazookas namn funnits i mina bloggar förr i tiden, då jag under ett tag red och tränade henne. Jag kände att när jag haft Bazooka ett tag att det inte riktigt var en häst som passade mig och vi synkade inte alls, samtidigt visste jag och kände tydligt att det var en häst med massor av kapacitet och förmåga att kunna hoppa stora hinder.

Bazookas uppfödare och ägare Agneta Tegnér som ju även äger Nina och Belgravia som står i mitt stall, försökte övertala mig lite smått om att åka ut på någon tävling och att det såg fint ut när vi tränade och hoppade tillsammans. Men jag kände underliggande att någon annan kunde göra ett bättre jobb med henne och jag vill ju både hästens och Agnetas bästa så jag ringde Agneta och sa att jag tyckte att hon skulle kontakta Viktor om han hade tid, vilja och möjlighet att ta emot Bazooka. Vilket han hade och ville, och vips, som ni kanske sett och märkt, a match made in heaven. De passar som handen i handsken ihop och har flertalet placeringar i 140 hoppning redan, så otroligt roligt att se och jag är så glad för allas skull. Och klapp på axeln på mig som ”match-make’ade” ihop Viktor och Bazooka, haha!

Jag tror på mer sånt här, att ta hjälp av varandra, och att inte se varandra som konkurrenter för mycket ibland utan mer kollegor. Eller vad tror ni?

Kram från mig så hörs vi kompisar!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

En vecka har gått sedan sist vi hördes av här inne och än en gång får jag väl säga att tiden springer bara förbi som i vanlig ordning.

I förra veckans blogg kunde ni läsa att jag dels skulle till Rolf-Göran med tre hästar men också att jag skulle ta emot ytterligare två hästar denna vecka och nu har en av dessa anslutit medans den andra ansluter lite senare i veckan. Mer om det i nästa veckas blogg tänker jag.

Nu till träningen, och ja man är lite mör i både kroppen men kanske allra mest i knoppen haha. Jag tränade i dagarna tre med mina hästar och de blev bara finare och finare ju längre helgen gick måste jag säga. Det är tre väldigt olika individer Nina, Bulan och Margit så det gäller att man ändrar sitt mindset lite efter vilken individ man jobbar med men samtidigt så är det ju som ni vet mycket samma grundtanke.

Ni alla som följt Rolf på något sätt, genom till exempel träningar, clinics, klipp eller artiklar vet att hans slogan är ”back to basics” kan man väl säga. Så enkelt sagt är det väl att det mesta (läs allt) på utbildningsskalan ska fungera på ett lätt, harmoniskt och samspelt sätt. Lättare sagt än gjort, att få hjälp med alla dessa bas-saker av just Rolf är typ den bästa hjälpen man kan få tycker jag.

Nedan tänkte jag nämna och ta upp lite vad jag har utvecklingspunkter att jobba på med mina olika hästar. Tänkte det kunde vara roligt att läsa.  

Med Nina är den största grejen jag måste jobba på att jag ska våga utmana mig själv och Nina i grundjobbet lite mer. Som de flesta av er vet så har det mesta med Nina hittills handlat om tillit och att hon ska slappna av och låta mig få sk. ”Komma in på henne och att hon ska låta mig rida henne lite mer”. Ni förstår nog vad jag menar. Men att jag nu när hon fått så mycket självförtroende måste våga träna lite mer och bättre. Med det sagt så blir det lätt så att jag inte vågar kanske göra en övning eller rörelse helt till fullo för att jag är lite rädd att hon ska spänna sig eller bli stressad. Även fast jag innerst inne vet att det inte är fallet för att hon har så stor tillit till mig nu. Och för att både hålla rent fysiskt, bibehålla och utveckla den form hon har nu när hon hoppar så pass stora hinder och svåra banor så krävs det ännu lite bättre grundjobb och slipning av detaljer från mig och oss.

För att nämna något specifikt som vi jobbade på annars med Nina är att försöka få henne att söka sig lite mer neråt och framåt med näsan och samtidigt få lite mer ryggverkan. Både i markjobbet men också i hoppningen. Allt eftersom vi tränade och jobbade på så blev det redan efter en och två dagar stor skillnad och jag fick tips och tricks att ta med mig. Nina som är så otroligt ambitiös och hoppade helt fantastiskt.

Med Margit jobbade vi på att trampa på lite bättre framåt i balans samtidigt som vi jobbade på att hon ska låta mig få ha lite mer åsikter och att saker och ting går lite lättare om jag fick lite mer mandat i vad som ska hända och ske. Haha skämt åsido jag tror ni förstår. Margit är en rolig prick med massor av kapacitet och bra egenskaper man vill ha i en häst. Men hon kör gärna lite sitt eget race på sitt egna lilla vis. Vi jobbade på att hon skulle gå fram lite lättare och kvickare och när det funkade så gick vi vidare till att hon ska vara mer lösgjord, tillåta mig att få lite bättre kontakt med henne, sedan få lite mer power i det hela, bli rakare och till sist kunna sätta sig bättre på bakbenen och samla sig korrekt. Ja som ni märker, back to basics haha. Men wow vad fin hon blev i slutet och hoppade helt fantastiskt måste jag säga.

Och sist men absolut inte minst utan störst har vi Bulan. Bulan är som sagt en stor tjej som det hela handlar om att hålla lite på mattan samtidigt som jag jobbade på att sätta mer tryck och fart på sakerna. Min allra bästa egenskap som ryttare skulle jag nog säga är mitt lugn och att mina hästar får väldigt stor tillit till mig. Men mitt lugn kan också vara lite min akilleshäl, att jag ibland blir lite för försiktig. I Bulans fall jobbade vi på att jag ska hitta ett tydligare, bättre och jämnare framåtläge. Allt eftersom de tre träningarna vi fick så kändes det helt otroligt bra och så lätt, följsamt och rytmiskt. Fina fina Bulan som även hon är en arbetsmyra och verkligen vill göra rätt vid alla tillfällen.

Vilka fantastiska dagar och vilken möjlighet för mig, jag är så tacksam, glad, stolt och nöjd!

Vi fick även äran att följa Rolf och Zucci´s (Zuccero) sista förberedelser inför Nations cup finalerna i Barcelona i helgen, det får ni inte missa vettja!

Vi hörs och syns allihopa! Kram på er!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Först vill jag säga tack så himla mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det var så många fina människor som skrev till mig och kommenterade. Så tack snälla för det!

Sedan sist vi hördes av har jag bara så kallat ”knegat” (jobbat) på här hemma och lär känna de två nya förmågorna mer och mer. Och jag tänkte att jag skulle berätta lite mer om dem här nedan. 

Först ut är det Belgravia, även kallad Bulan, haha. Bulan har ingen mindre än Nina som sin storasyster, de har nämligen samma mamma men det skiljer tre år på dem. Maria Gretzers fina Stingray är det tredje syskonet som föddes däremellan. Bulan är ett sto som är sju år gammal och har haft ett föl och hon är efter Singular med Cardento som morfar. Hon har tävlats upp till 125-klasser tidigare med hennes förra ryttare Rebecka Milton. Hon har många likheter med Nina men är samtidigt så olik på vissa sätt, det ska bli fantastiskt roligt att se vart vi kan ta oss! Tack även till bästa Agneta Tegnér som ger mig chansen med även denna fina förmåga!

Sedan har vi Margit, eller Maartje R som hon så fint heter. Hon är även hon sju år gammal och är efter Entertainer och har Ustinov som morfar. Margit är ett brunt, sött och snällt sto som har massor av kapacitet och fina kvaliteter i sig. Jag har tidigare fått följa Margit från sidan med Madelene Wahlqvist som gjort ett fint jobb med henne och nu har jag alltså fått ta över tyglarna och det ska bli så roligt att se hur framtiden ser ut för oss tillsammans. Och jag är så glad och tacksam att jag får förvalta även denna fina häst. Tack till snälla ägaren Carl Malmqvist som låter mig få ha Margit. 

Redan nästa vecka ansluter det ytterligare två nya fina hästar till mig och det ser jag också framemot så så mycket. Blir ni också som små barn när man får nya hästar? Som ni märker bli jag det iallafall haha. 

För tretton år sedan nästan på dagen exakt publicerade jag detta på Facebook, och jag undrar var i hela friden försvann det stora självförtroendet? Brorsan har ju i alla fall alltid stöttat och trott på mig haha! Och nu på torsdag åker jag och de tre hästarna jag har just nu till gudfar Rolf-Göran och ska träna på att, som brorsan skrev i kommentarsfältet, bli nästa Roffe. Även fast jag har lite svårt att tro det, på tal om självförtroendet haha! Nä men skämt åsido, det ska bli otroligt roligt och jag är så otroligt tacksam till min familj och Rolf som gav mig detta i födelsedagspresent – hur bra present?

Vi hörs nästa vecka allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag och bloggdags! 

Sedan vi hördes av senast har jag flyttat in på nya gården där jag kommer att driva min verksamhet från och med nu. Jag och min syster Sara körde dit med Nina och en massa saker häromdagen, samtidigt som jag tog emot två hästar som jag nu så smått börjar lära känna! Liten beskrivning av de nya förmågorna får ni om ett par veckor när jag har lärt känna dem bättre. I början på oktober kommer ytterligare ett par hästar som jag ska ha i träning. Det ser jag verkligen fram emot. 

Jag och hästarna trivs hur bra som helst och ser fram emot vardagen här. En ryttare som är glad och mår bra rider bättre tror jag, så jag tycker faktiskt att det är lite hästvälfärd att vara snäll mot sig själv som ryttare! Håller ni inte med?

Det säger kanske sig självt att en välmående person gör ett bättre jobb, för så är det verkligen. Jag märker i alla fall väldigt tydligt på mig själv, att när jag är glad, pigg och mår bra blir inte bara jobbet roligare att göra utan jag gör det även bättre! Däremot går det på något konstigt vis långsammare…! Haha nä, men skämt och sido är det så sant som det är sagt! 

Den senaste tiden har jag haft kontakt med en psykolog med jämna mellanrum och det är verkligen att rekommendera. Oavsett om du mår dåligt psykiskt, har ett trauma som du vill jobba dig igenom och komma ur eller om du bara känner att du behöver någon att prata med så känns det otroligt skönt att ha en person som en psykolog att vända sig till. En som bara lyssnar eller om du vill och känner för det, hjälper dig att sortera dina tankar och på det sättet kan du komma lättad därifrån och det känns lite som att en sten fallit från ens axlar. Jag tycker det i alla fall och i mitt fall har jag haft all kontakt med min psykolog online, både enkelt, smart och tryggt. 

Kanske en konstig blogg, men jag ville verkligen dela med mig av min upplevelse av att för första gången ha kontakt med en psykolog, samtidigt som jag tycker att stigman runt det behöver minskas. Kanske allra helst för oss unga killar. 

Vi hörs och syns alla, och ta hand om er och era nära och kära!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Hej igen alla bloggkompisläsare här inne!

Hoppas allt är bra med er alla och att ni njutit av vad som det sägs vara ”sommarens sista dagar”.

Sen vi hördes av sist så kan jag väl bara säga att jag knappt kan förstå vad som hände där i söndags eftermiddag på Henriksdal. I slutet på förra veckans blogg nämnde jag stoltheten och tacksamheten över min älskade Nina och att hon gått ifrån att ha skakigt hoppat runt en meter i Lund till att rocka en 1,45-bana i Malmö.

Och att rocka banan var exakt det hon gjorde även i 1,45-klassen i Henriksdal i söndags, hon travade in med världens självförtroende, slappnade av, tryckte till och hoppade helt magiskt. Klockrent felfri med magisk känsla och hela vägen till en andraplacering. Det känns faktiskt helt ofattbart! Visst, jag börjar kanske bli lite tjatig om detta men jag är verkligen helt förbryllat stolt, glad och tacksam. Vilken resa vi varit och är på, tillsammans!

Utöver det så har jag och mina andra sju ATG Talang-kompisar spenderat måndagen och tisdagen på mäktiga Solvalla för den tredje träffen tillsammans.

Återigen har jag/vi fått med oss massor med ny kunskap som vi alla kan ta med oss på olika sätt till vår fortsatta satsning, för att både förändra och förbättra den.

Måndagen spenderades åt mental träning med Johan Plate, för att sedan fortsätta med föreläsning om underlag och dess påverkan på alla möjliga olika sätt tillsammans med Lars Roepstorff. Sedan avslutades kvällen med föreläsning om anti-dopning och dopning i stort tillsammans med Peter Kallings. Som ni hör väldigt intressanta ämnen som skapade väldigt trevliga och lärorika diskussioner gällande olika erfarenheter.

Trötta och fullmatade med massa ny rolig information lade vi oss i sängen för att sedan vakna upp utvilade och pigga på tisdagsmorgonen, och starta med vad som för mig och min ATG Talang-kompis Amanda Eriksson skulle vara ett fys-pass – men som slutade med meditation och andningsövningar.

Detta då vi kom fram till att både jag och Amanda är lite dåliga på att andas när vi tränar eller utför någonting fysiskt, låter kanske konstigt men så var och är det. Så nu har jag verkligen lärt mig något nytt, nämligen hur man andas, eller i alla fall lite bättre!

Utöver detta pratade vi även individuellt om kost, detta efter att vi under en vecka utfört en slags kostregistrering och utefter den fick man tips och hjälp med hur kosten kunde förbättras.

Tisdagen avslutades sedan med föreläsning med veterinär Marie Rhodin från SLU om hästens biomekanik och hur vi påverkar hästen vid arbete, samt frågeställningar angående hästvälfärd vid ridning. Mycket intressant och nyttigt just nu i dessa tider.

Jag önskar verkligen att alla ungdomar som vill satsa på eller ens hålla på med just ridsporten hade fått chansen att vara en del av ett utvecklingsprogram som ATG Talang är. Där man får lära sig mer om både hästen men kanske mest om ryttaren och hur du kan utvecklas och på så sätt optimera dig själv inför hästen och det arbete ni ska utföra.

Just nu finns även chansen att söka just ATG Talang och jag hoppas att alla ni som kan, söker!

Vi hörs och syns nästa vecka! Kram på er allihopa.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Hej dagboken, eller jag menar bloggen.

Som många av er vet ser jag min blogg här lite mer som min dagbok än som en blogg som ganska många läser. Både för att det är en skön känsla att gå in med när jag skriver, men också för att det är lite läskigt om man hela tiden skulle tänka på hur många som faktiskt läser den.

För det första vill jag be om ursäkt för att jag inte har publicerat min blogg på ett par veckor, men det har hänt en del saker i vad jag brukar kalla ”Eriks lilla liv”. Och i och med att många av er kunde se mig och Nina i start- och resultatlistor vid förra veckans tävlingar på Ribersborg i Malmö, har det kommit en del frågor också. 

Efter mycket funderande har jag nu flyttat hem till Sverige igen, men värmen har jag inte kommit undan, den verkar ha förföljt mig hela vägen hem. 

Ibland känns beslut som man tar inte helt rätt, och i det här fallet landade jag i att flytta hem var det bästa för mig. Det var ett tufft beslut att fatta, men sedan en tid tillbaka har jag inte mått så bra rent psykiskt heller, tappat lite självförtroende och inte riktigt varit den där pigga, glada utåtriktade killen som jag vanligtvis är. 

Visst kommer vi alla i våra små dippar i livet ibland, och man tänker att man ”bara” ska bita ihop, kämpa och så vänder vinden och man får medvind i seglet igen. Men den senaste tiden har jag känt att jag hamnat lite väl långt ner i gropen så att få komma hem där jag får hjälp, trygghet, support, värme och stöttning från familj och vänner känns väldigt skönt och viktigt här och nu.  

Men jag vill såklart tacka för den tiden jag hade nere i Grekland och jag kommer verkligen sakna alla fina hästar som jag fick lära känna! Och som med allt annat i livet så lär man sig av allt man är med om och jag har blivit en stor erfarenhet rikare och kan ta med mig mycket från den här tiden. 

Men tillbaka till det jag nämnde tidigare i bloggen, tävlingarna på ”Ribban” i Malmö med Nina. Jag har sagt det många gånger och säger det igen, vilken solskenshistorie/resa jag är på med henne. Från att hon hoppade rakt upp och rakt ner helt livrädd och med noll självförtroende i en 1-meters klass i Lund i slutet på januari 2023 till att hon nu i slutet på augusti 2024 går in och rockar en 145-bana på Ribban! Det är helt magiskt och jag är så otroligt stolt och glad över hennes utveckling och vad vi får göra tillsammans! När man har gjort en sådan här typ av resa med en häst så känns det som att framgångar betyder och känns snäppet mer i ens hjärta! Du magiska häst – så tacksam och ödmjuk jag är inför att få ha en så fin häst! 

Tillbaka till att jag nu flyttat hem igen så kommer jag snart att dra igång min egen lilla verksamhet igen och det ser jag så mycket fram emot och det ska bli så spännande att se vilka fina hästar och fantastiska hästägare jag får förmånen att jobba ihop med, stay tuned och har du en fin häst som vill bli omhändertagen och riden av mig så hit me up haha! 

Vi hörs och syns nästa vecka! 
Kram på er allihopa! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare

Då var ännu en tisdag kommen och jag sitter i lastbilen på tävlingarna i Samorin, Slovakien, och har nyss sett hoppningens OS-final ifrån Paris. Och ja, vad säger man egentligen? Det var verkligen inte Sveriges mästerskap. Men samtidigt så har vi blivit bortskämda deluxe de senaste åren, då alla bommar stannat i skrållorna och turen legat på vår sida.

Igår kände jag extra för Roffe som gjort enligt mig tre helt prickfria rundor med egenproducerade Zuccero i helt fantastisk form, då han fick det minsta nedslaget jag varit med om tror jag. Först så jag inte ens vad som trillade och trodde det var ett väldigt fördröjt vattenfel han fått men icke sa nicke den där attans frambommen på C-hindret rullade sakta och fruktansvärt ner otroligt långsamt mot backen. Extra ledsamt när Roffe blev två utanför finalen och det visade sig att Harry Charles häst inte var fräsch och nummer trettioett fick chansen idag….. Surare än surast.

Och idag är det nog inte bara jag som istället känner för Henrik, speciellt efter att ha sett Sportbladets intervju med honom då han brister ut i tårar av besvikelse över sitt misstag. Fruktansvärt att se. Och ja, kanske får han aldrig en häst av King Edwards kaliber igen och har man satt OS-guldet som ett så tydligt mål och trillat på målsnöret två gånger om så tror jag nog ingen faktiskt kan förstå just det han har inombords just nu. Jag lider med honom på alla sätt.

Tufft på en ny nivå för våra fantastiska legender till ”gubbar” i vårt svenska landslag. Men det är bara att bryta igen och komma tillbaka. Jag menar hur coolt vore det inte om gudfar Rolf-Göran äntligen vinner OS-guld i Los Angeles 2028, som pensionär. Jag menar Zuccero är ju bara sexton år då så det är ju bara att hänga i RGB, eller hur allihopa??? 😉

För min del och mitt tävlande här i Samorin så blev resultatet den andra veckan lite upp och ner. Vi blandade ett par fantastiska rundor med rundor som man bara får släppa, gå vidare och visa sig bättre nästa gång. Men för att dra ett litet sammandrag så kan vi börja med att säga att sjuåriga lilla fighterstoet Hope var felfri och placerad i sjuårs finalen, fantastiskt kul! Ikoon var felfri i en U25 140cm medans vi i finalen i 145cm fick två ner i slutet på banan efter fin hoppning dessförinnan. Indy hoppade en 3* 145cm klass med ett ner. Kelly var femma utav 125 stycken i en 3* 135cm klass. Zelona var felfri och placerad i en 135cm klass och sist men inte minst så gjorde min älskade Nina tävlingscomeback efter hennes lilla break. Första dagen fick hon hoppa en liten klass för att bli lite varm i kläderna, andra dagen hade hon ett ner i 135cm och sista dagen fick hon hoppa 140cm GP klass och fick två ner. Men hon bjöd på fantastisk hoppning och det kändes lite som att hon behövde bli lite varm i kläderna efter tre månaders off från tävling så den kommande veckan tror jag hon är ännu mer fit for fight!

Nu ska jag vila upp mig lite för att redan imorgon drar sista veckans tävlande igång och det ser vi framemot!

Vi hörs och syns allihopa!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare, tävlingsberidare